112.
Han stod där vi skulle mötas. Han hade solen i ryggen. Han var glad den dagen. Han log och drog handen genom håret. Parken var stilla. För stilla. Måndags kväll. Kvart över sju. Tystnad.
Sexton minuter över sju. Nån skrek. För högt. Sluta skrik! Det var ju jag. Nån sprang. För långsamt. Jag har ju aldrig vart snabb. Det var för stilla. Han föll ihop. Han luktade illa. Han andades. Jag ruskade. Ingen reaktion. "Hanna vad som än händer, gör inget dumt" Så sa han en gång. Vad som än händer ska jag inte göra någe dumt. Men han gjorde ju de. Han ljög. För mig. I fem långa sekunder tänkte jag skita i allt jag jobbat för. Men jag kunde inte. Fan. Jag letade upp mobilen och slog dom förbjudna siffrorna. 112. Berättade allt. Svek. Jag svek honom. Han ljög och jag svek. Vem var värst?
Trettiotvå minuter över sju. Sirener hördes. Jag sprang. Ville inte. Jag orkade inte. Inte igen. Så många gånger utan resultat. Jag gav upp. Han ljög. Jag svek. Han Förstörde, jag byggde upp. Han rasade, jag byggde. Han fortsatte. Jag gav upp. Fan. Ringde hans mamma när jag kom hem. Hon lät bara trött. Hon sa "Tack för hjälpen. Men bry dig inte längre. Han bryr sig inte iallafall..." Jag grät den natten. Jag vet att han ville försöka. Han orkade bara inte. Han ljög. Han svek.
Kommentarer
Trackback