Channii

För ett tag sedan satt jag och fikade med två personer. Dessa två personer kan vara de härligaste jag har träffat. Båda två har en cp-skada, båda sitter i rullstol, en av dem kan inte prata och inte röra sig, den andra kan prata men bara röra sig till viss del.

Dessa två människor älskar sitt liv. De är tacksamma över att kunna leva ett relativt normalt liv.

Varje gång jag träffar dessa människor blir jag alltid fundersam. Aldrig att jag skulle känna dåligt samvete över att dom sitter i rullstol och behöver hjälp med allt, nej det är inte de. Jag bara tänker på om jag hade vart i deras sitts. Undrar hur jag skulle tänka? Skulle jag vara bitter?

Jag beundrar dem. Fast de har en hel del att vara bittra över, så är de inte det. Jag hatar att springa. Jag skulle aldrig frivilligt spring nånstans, jag tar hellre en taxi. Men de skulle göra vad som helst för att springa ist för att ta taxin. Och de är inte ett dugg bittra över det!

Poängen med det hära är självklart att man inte ska klaga så jävligt på allt, eftersom att det finns folk som har det mycket värre. Personligen tänker aldring på de faktumet när jag har mycket i skolan och måste diska efter maten. Men allt skulle kännas bättre om jag tänkte på det lite oftare.

Som sagt, jag fikade alltså med två härliga personer, och en sak var sjukt kul:

Jag: Oj vad mycket skivor du har!
Han: Säg nått annat jag inte vet...
Jag: Vad lyssnar du på för nått då?
Han: Allt! All musik! Allt från ABBA till Carola.
Jag: Jahaja...
Han: Jag har lyssnat på Mamma Mia-skivan hela hösten. Folk tror att jag tröttnar, men det gör jag inte.
Jag: Ok...

(Jag lämnade snabbt ämnet då de skulle verka oartigt att garva ut hans musiksmak...)

Jag ska käka lunch med min mammi.
För ett år sedan skulle jag aldrig gjort det.
Men nu gör jag det och jag älskar det.

Min bästaste bäste vän är i Umeå.
Inte i en vecka.
Inte till i höst.

Utan i 5 år.
5 jävla år.

5 ÅR!!!

Vad ska jag säga?
Det suger.
Jättemycket.

Och jag saknar dig.
Jättemycket.

Jag är förkyld.

Vad ska jag säga?
Jag vill, men jag kan inte förlåta dig så lätt.

Vi får se hur detta slutar.

Jag ska ha en vit helg. Tänkte jag.
Jag lyckas inte.

Jag har vart på intervju idag också.
Det gick iaf bra, tack och lov.

Nej, tillbaka till vinet och Nickepicke...



För att jag inte är lika hel utan dig.

Underbart.
Ta mig utomlands. Till en vacker strand. Till en varm solstol. Till poolpartyn. Till ett annat ställe än Sverige, Uppland, Roslagen, Norrtälje, Grossgärdet.
Snälla?

Halloween -08 Syster var Miss Hawaii och jag var självklart Tingeling.
Sofy där bak vet jag inte vad hon föreslällde, men hon var fett het iaf.



Italien - 06 Vi drev folk till vansinne genom att se ut som varandra.

Jag sitter på hennes dator just nu och kollar på bilder. Det är kul.

Idag är jag ledig. Vilket betyder att jag hade en härlig sovmorgon... Eller??

Tro fan att den är någon som RINGER och logiskt nog får mig att vakna.
Om det hade vart någon jag faktiskt tyckte om som ringde hade jag inte brytt mig ett skvatt. Men nu är ringer en liten människa som ringer och skäller ut mig! SKÄLLER UT MIG! I säkert en kvart får mina nyvakna öron lyssna på en massa skit. Först förstår jag för de första inte vem det var som ringde, men när jag lyckats räkna ut de fattar jag inte vad hon säger. Allt jag hörde var bla-bla-ditt fel-bla-jag tänker inte ta ansvar-bla-bla.
När jag lyckades lista ut vad hon skällde för lackade jag.
Människan ringer alltså och väcker mig genom att skälla på mig för något jag inte har en aning om. Behöver jag säga att det upprörde mig? Behöver jag säga att hon ångrar att hon ringde?

Mitt tålamod är bättre nu än vad de har vart någonsin. Men ibland.. Nu..

Från Östra station onsdag 21 januari kl 11:58 till Lindarängsvägen ca kl 12:06 buss 72.

Jag har tre nya inneboenden hos mig.
Konrad, Knut och Klaes.
Dom är superstekiga.

Men nu är jag äntligen hemma!

Vi tackar en högre makt för det...