Channii

För ett tag sedan satt jag och fikade med två personer. Dessa två personer kan vara de härligaste jag har träffat. Båda två har en cp-skada, båda sitter i rullstol, en av dem kan inte prata och inte röra sig, den andra kan prata men bara röra sig till viss del.

Dessa två människor älskar sitt liv. De är tacksamma över att kunna leva ett relativt normalt liv.

Varje gång jag träffar dessa människor blir jag alltid fundersam. Aldrig att jag skulle känna dåligt samvete över att dom sitter i rullstol och behöver hjälp med allt, nej det är inte de. Jag bara tänker på om jag hade vart i deras sitts. Undrar hur jag skulle tänka? Skulle jag vara bitter?

Jag beundrar dem. Fast de har en hel del att vara bittra över, så är de inte det. Jag hatar att springa. Jag skulle aldrig frivilligt spring nånstans, jag tar hellre en taxi. Men de skulle göra vad som helst för att springa ist för att ta taxin. Och de är inte ett dugg bittra över det!

Poängen med det hära är självklart att man inte ska klaga så jävligt på allt, eftersom att det finns folk som har det mycket värre. Personligen tänker aldring på de faktumet när jag har mycket i skolan och måste diska efter maten. Men allt skulle kännas bättre om jag tänkte på det lite oftare.

Som sagt, jag fikade alltså med två härliga personer, och en sak var sjukt kul:

Jag: Oj vad mycket skivor du har!
Han: Säg nått annat jag inte vet...
Jag: Vad lyssnar du på för nått då?
Han: Allt! All musik! Allt från ABBA till Carola.
Jag: Jahaja...
Han: Jag har lyssnat på Mamma Mia-skivan hela hösten. Folk tror att jag tröttnar, men det gör jag inte.
Jag: Ok...

(Jag lämnade snabbt ämnet då de skulle verka oartigt att garva ut hans musiksmak...)