Konstigt.
Jag var liten och fattade inte att jag gjorde så fel fel FEL. Men just då, DÅ var det så rätt. Det var så jag skulle vara. Jag mådde bra. Sen växte jag upp och förstod att allt var falskt, så falskt. Men fattar du inte? Jag struntar i om det var falskt! Aldrig mer får jag uppleva det igen. Haha. Jag hittade Brevet för ett tag sen. Jag blev rädd. För igentligen hatar jag det. Dom förstörde mig. Men vi visste ju vad vi gjorde. Eller? Nej, de gjorde vi inte. Lev livet medans du kan, skrek vi i natten. Det gjorde vi. Men var tog "livet" slut? För ni dog. Döda är ni. Och jag hatar nu för tiden. Men då älskade vi. "Jag hatar att jag älskar er och älskar er så att jag hatar mig". Lev med mig igen! Men kom inte för nära, jag har ett nytt liv nu. Förstör inte det. Ni får förstöra mig, men ge fan i mitt liv. Det är jag nöjd med. "Din för alltid" skrev du i brevet för 2 långa år sedan. Alltid var en mycket kort tid. Du var min. Men jag var ALDRIG din. Du blev arg. Slog sönder glas. Jag blev blå på armarna. Men vi pratade aldrig om det. För Du ville ju att jag skulle vara din. Vet du att jag var stolt över dig? Nej det vet du inte. Vet du att jag ville rädda dig? Nej de vet du inte. Minns du att jag skrek? Vet du att det var jag som ringde polisen? Nej de gör du inte. Jag såg dig för 1 dag 23h och fyra minuter sedan. Men du såg inte mig. Jag ville att du skulle se. Men jag är glad över att du inte gjorde det... Jag tror att jag borde hata det. Men hur kan man hata nått som man älskade?
Kommentarer
Trackback