Gå inte, lev med mig.
Iskylan spred sig i kroppen. Panik. Tårar. Jag blev arg. Arg för att hon tänkte ge upp. Den trognaste vän jag haft vill inte finnas. Jag hörde panik i hennes röst. Hysterisk panik. Men helt plötsligt försvann allt liv. Rösten blev iskall. Hon skrattade. "Gråter du Hanna? Du ska inte gråta för mig." Fattar du inte? Jag gör vad som helst för dig! "Men Hanna, förstår du inte? Jag är svag. Mycket svagare än du. Det har alltid vart du som har vart den starka av oss två." Nej, nej , nej. FEL! Vi har alltid klarat allt tillsammans! Vi är lika. Som alltid. Det har alltid vart vi, mer eller mindre. Och jag skulle aldrig förlåta dig. Aldrig.
Ska vi bara se det som är bra,
Ska vi bara se varandra?
Kommentarer
Trackback