Channii

I'm for you.

Nej, nej, NEJ! Det här händer inte mig! Jag lovar att allt bara är en dröm. Jag VILL att allt bara ska vara en jävla dröm. Jag hatar mig själv nu. Verkligen hatar.

En gång blev jag kär. Alltså inte vanligt kär utan helt sjukt jävla as kär! Så där kär som dom blir på film. Så där Foten-lyfter-när-man-kysser-honom-kär! Helt otroligt kär helt enkelt.
Sen började jag älska honom. Tok älska. Så där att jag skulle kunna vara med honom jämt nästan. Verkligen älskade. Sjukt vad kär jag var. Galet.
När jag såg att vårt förhållande blev lika underbart som jag väntat mig vågade jag till och med tänka på en framtid. Det skulle bli en underbar framtid. Fan vad jag var kär.

Grejen är den att jag alltid väntar mig de värsta. Jag tillåter mig inte att bli för kär, jag skulle ju kunna bli sårad. Dessutom, om jag är mest kär kanske nån bara utnytjar mig, eller sårar mig. Så har jag tänkt i hela mitt liv tills jag mötte honom. Han sa att jag betydde mest för honom. Och Jag trodde honom. Så jag gick över gränsen jag aldrig vågat passera förr. För första gången lät jag mig själv bli så där vrål kär. Det var underbart.

Synd bara att jag är så satans blåögd.
Jag borde gjort de jag alltid gjort. Gå till gränsen men inte ett endast litet steg till.
Nu är de visserligen försent. Det är lätt att vara efterklok.

Nu ska jag gå till mitt egna ställe. Mitt ställe där inga telefoner fungerar. Alldeles ensam ska jag sitta där och fundera på allt. Och jag ska rista in att jag alltid kommer att älska dig. Jag ska rista så hårt och jag ska tycka att jag är så dum som låter mig bli sårad. Jag ska hata mig för att jag är så blåögd. Jag ska skrika att ingen ska få såra mig igen. Jag ska bli osårbar! Och jag ska aldrig gå över någon gräns igen. För de är tydligen inte värt nått för någon.

Kan du inte bara älska mig som jag älskar dig?