Channii

I lördags märkte jag en knöl på min hals. Den ömmade lite och självklart överdrev jag och hade JÄTTE ont. Niklas lät sig dock inte luras. Sanningen att säga såg har inte ut att bry sig det minsta.
Senare på kvällen kände jag en knöl till. Men bara en liten. Känns lite som en knopp faktist. Detta visade jag också för Niklas. Fortfarande ingen reaktion.
Efter ett tag satt jag och störde mig på knölarna och nästan tvingade Niklas att bry sig. Men de var inte lika kul när det visade sig att han också hade en knöl på halsen. Jag som tyckte att jag var så speciell.

Sen på söndagen kom jag hem. Mamma ängnade inte heller så mycket tid åt knölarna.
Men pappa gjorde!
Jag: Pappi!! Jag har cancer!!
Pappi: Jaha... Var har du cancer idag då?
Jag: Här! känner du? Jag kommer att döööö....
Pappi: Äh.. det är säkert bara en finne..
Jag: Ge dig! Det är ju cancer!
Pappi: Ok... Det var ju synd, Jag kanske ska ringa till läkarn...
Sara hörs från hallen: Hanna! Kan jag få dina peakbyxor om du dör?

Jag har ett sånt starkt stöd från mina nära och kära...

Idag, måndag har knölarna svällt upp och jag kan knappt röra halsen.
Det finns tre möjliga alternativ till vad det är för fel:
- Jag har cancer och måste operera bort hela halsen.
- Jag har någon form av ovanligt dödlig sjukdom och innom en snar framtid kommer min hals att ruttna bort.
- Läkarna vet inte vad det är för fel och ger mig 4 veckor kvar att leva.

Urk. Jag kommer säkerligen att dö. Och det vill jag inte.
Jag ringde till pappi nu och berättade att jag bara har 4 veckor kvar här på jorden.
Han sa att jag inte skulle ta min egen diagnos på allvar och kanske nån gång i veckan söka upp skolsyrran.
Suck... Hon kommer ju säkert bara att säga att jag är förkyld eller nått.
Hon är ju värdelös på att ställa diagnoser.

Fan det gör ju ont på riktigt nu...
Nu måste jag verkligen ta vara på livet!
4 veckor är ju inte lång tid kvar.