Channii

Och tänkt... Och tänkt... Jättemycket faktiskt. Just nu syftar jag inte på den här "Ska-jag-flytta-till-Sudnsvall-eller-bo-kvar-här-grejen" för där har jag redan bestämt mig. Det är en ny sak nu...

Ni som känner mig vet att jag är fruktansvärt impulsiv och aldrig drar mig för att säga precis vad jag tycker och om någon blir sårad/arg/ledsen pga mig rör det mig knappt ryggen. Kanske inte en smickrande beskrivning av mig, men den stämmer. Det var bakgrundsfaktan, nu kommer vi till tänkar-saken.

Jag har vart feg den senaste tiden. Jag har vart rädd för vad folk ska tycka. Jag har inte tänkt på vad jag vill, utan hur det kommer att uppfattas av världen. Det är därför, mina kära vänner, som jag inte pratar på i timmar om allt och inget längre. För jag är rädd att försäga mig. Försäga mig om en sak som ni kan rycka på axlarna åt, men som jag tycker är viktig.

Att jag vet att vissa av mina närmaste vänner tycker att jag är dum i huvudet gör liksom inte saken bättre. Sedan finns det faktiskt ett begränsat, ett mycket begränsat antal människor jag inte vill såra vilket inte heller gör saken bättre.

Visst det här kan låta osammanhängande. Men jag tror ni vet vad det handlar om. Betänk detta:

En god vän: Hanna, hans bil har inte vart hemma på hela veckan. Har han vart bortrest?
Jag: Hmm.... Det vet jag inte... Ehmm.. Kanske..? Vaddådå? Jag vet inte! Visste du att jag jobbar natt nästa vecka?
En god vän: Nej det visste jag inte. Undrar vart han har vart. Han har säker en ny brud på g eller nått.
Jag: Jaha.. En ny brud... Eh... Jag måste gå nu! Kan vi höras senare?

Fortsätt tänk:

En annan god vän: Hanna ska vi hitta på något ikväll?
Jag: Visst, jag är inte hemma just nu, men jag ringer när jag är påväg hem.
Vännen: Var är du då?
Jag: Ehh.... Borta?
Vännen: Ja? Men var?
Jag: Det vet jag inte. Kan jag ringa när jag kommer hem?
Vännen: Ja gör det. Men var är du?
Jag: Då hörs vi sen! Puss hej! *Klick*

Fundera vidare:

Ytterligare en god vän: Jag är helt säker på att han är tillsammans med sitt ex igen! Shit. Han sa att det hade dykt upp något. Jag vet att han är tillsammans med henne igen.
Jag: Jasså? Du är alltså helt säker.
Vännen: Ja. Han sa att de dykt upp något och att det var därför han inte ville träffas.
Jag: Jaha ok. Men jag måste typ till jobbet nu. Kan du ringa mig imorrn?

Japp. Det har vart svårt. Och fruktansvärt odiskret. Men men.
Nu har jag iaf tröttnat på allt krussidull och konstiga svar.
Jag vill inte längre tänka på vad ni kommer att tycka. Jag vet redan vad ni tänker om saken. Och det gör mig lite ledsen faktiskt. Men nu skiter jag i det, för jag vet att jag mår bra nu. Jag trivs. Ni har alltid sagt att ni stöttar mig i allt. Gör det nu också då. Jag tänker inte ta mer skit för något jag faktiskt älskar.

Så för att svara på konversationerna där uppe:
Nej, lilla gumman, hans bil har inte vart hemma på hela veckan. Vet du varför? Min familj har vart bortrest, så han har bott hos mig. Det var jättemysigt.
Och anledningen till att jag inte sa vart jag var, var endast för att jag inte ville ha en utskällning, för jag vet att du skulle blivit arg.
Sist men inte minst.. Ja, hälften av dina misstankar var rätt. Det hade dykt upp en sak. Den lilla saken var jag. Så man kan ju säga att han är tillsammans mes sitt ex igen...

Japp, nu tror jag att det står ganska klart vad det här inlägget handlar om. Men för er som fortfarande inte fattar så kan jag väll berätta. Tyck vad fan ni vill.

Jag och Niklas är tillbaka igen.
Ni vet, världens finaste par.