Minnet sviktar ibland.
Jag vill, vill, vill ringa dig. Bara höra din röst. Prata med dig, sådär, som jag bara kan prata med dig. Skratta med dig, sådär som vi alltid gjorde förr. Ligga brevid dig och kolla på film, där jag skrattar åt löjliga saker och du tycker att jag är knäpp. Och att få reta dig för att du blir rädd för skräckisar. Käka ostbågar och plockgodis som bara vi kan. Beställa 4 öl på pubben där det är billigt, just för att det skulle bli en vit helg, men planerna ändrades försent och systemet stänger 18 och vi har ingen sprit. Hamna på random efterfester där vi alltid är bäst. Snubbla hem i gryningen och vara imponerade över stillheten i soluppgången. Vakna dagen efter och inte känna några måsten.
Jag tror inte att jag vågar ringa dig. Men jag vill. För jag saknar dig.
Jag ville inte sabba nått, men jag tror att jag har gjort det.
Jag hatar mig själv lite för det faktiskt.
Och ibland undrar jag varför.
Varför?
Kommentarer
Trackback