Ingen vill veta.

Jag vill skrika. Högt och mycket. Skrika ut vad jag känner. För jag känner faktiskt många saker. Som bara jag känner. Som bara jag vet. Som bara jag vill veta.

Jag hoppades där. Ett litet tag. Men det var det ju fel att göra. Såklart. Som vanligt. Tänk om jag också kunde. Vad kul det vore.

Skit på er. Men jag antar att det inte är någon som reagerar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback