Kanske finns det någon där.

Sitt där. Så ska jag berätta en sak.
Jag tycker att det är svårt att tänka på en sak. En sak som hände för ett litet tag sedan. Du vet väl vad jag menar? Säg att du vet att det var jobbigt? Jag vet inte hur jag ska förklara. Att just du, mitt hjärta, skulle ta dig till en sådan sak. Du gjorde allt väldigt klurigt. För mig. Och för dig. Det vet jag inte om jag gillade. Att du, just du, skulle sjunka så lågt. Min vän. Finaste vän. Känner jag ens dig längre? Vill du att jag ska vara rädd? Jag vet inte vad som händer längre. Faktiskt. Vill du att jag ska säga att det är ok? Att jag ska krama dig och säga "Vi glömmer allt!". Nej, min vän. Vi kommer inte glömma allt. Vi kommer att minnas de fula ögonblicken länge, länge. Men vi måste bestämma att vi kan leva med det. Och jag måste lita på dig igen. Ge mig tid. Snälla?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback